Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua (VFSN)För en rättvisare värld

150 dagar med Frente Sandinista

Mellan 1979 och 1990 pågick den sandinistiska revolutionen. Sedan 150 dagar är sandinisterna åter vid makten, efter 16 år av nyliberala regeringar. Hur går det egentligen?

Rapport från Nicaragua, juni 2007. 

Ju längre ifrån man befinner sig ett skeende (exempelvis det som kallas den latinamerikanska vänstern), desto lättare är det paradoxalt nog att dra de stora slutsatserna. På nära håll blir det ett virrvarr alltihop. Ju mer man begriper, desto mindre har man begripit, inser man och frågan är om man någonsin kommer att begripa något.

Därvidlag är jag mitt i smeten. Sedan snart ett år i det Nicaragua som trots allt anses tillhöra vänsterkanten (ihop med Venezuela, Kuba, Bolivia och Ecuador) av den brokiga skara länder som brukar benämnas den latinamerikanska vänstern, det vill säga den del av världen som i ett brev från en tvivlande vän "känns som en av få politiska ljuspunkter".

Jag är överens. Även jag har sedan länge en känsla av att den latinamerikanska vänstervågen representerar hopp, och i all synnerhet då vänsterkanten av densamma. Solidaritetsavtalet ALBA, Kubas outtröttliga kamp, Bolivias nationaliseringar, Ecuadors inträde och Venezuelas ekonomiska styrka, som en garant för allas ökade handlingsutrymme. Här skulle vi förstås kunna tillägga: sandinisternas historiska återkomst! Viva!

Men låt oss något komplicera bilden. Låt oss ta följande exempel: häromdagen begav jag mig till Venezuelas ambassad i Nicaraguas huvudstad Managua, där man anordnade en manifestation till stöd för Hugo Chavez beslut att inte förlänga den kuppvänliga tv-kanalen RCTV:s avtal. Det blev en trivsam tillställning. Vi, ett hundratal personer, stod i gröngräset utanför residenset och lyssnade till ambassadörens fördömanden av den intrigerande venezuelanska högern och det onyanserade stöd den fått av omvärldens media.

Än sen då? Va då exempel? Jo, jag skrev att vi var ett "hundratal personer". Låt oss säga att vi var 200, men borde vi inte varit 2 000 eller varför inte 20 000? Det var en ovanligt väl annonserad manifestationen. Den fick till och med draghjälp av den nicaraguanska högerpressen, som i braskande rubriker anklagat den venezuelanske ambassadören för inblandning i Nicaraguas interna angelägenheter. Han svarade på detta att det inte handlade om Nicaragua, utan om en solidaritetshandling gentemot ett annat land: Venezuela.

Jag hoppades att vi skulle vara åtminstone 20 000. Om det verkligen funnits en bred vänsterpolitisk rörelse i Nicaragua, en pulserande vänster, en medveten och solidarisk vänster, då borde vi ha varit åtminstone 100 gånger fler än vi var på den där manifestationen.

Men det finns ingen sådan rörelse i Nicaragua. Jag har i alla fall inte sett den. Det är sant att president Daniel Ortega lockar tusentals till sina framträdanden, men det är något annat: det är busslaster med de trogna, det är lite styrt det hela eller rättare sagt inte överdrivet spontant.

Lite styrt var ordet. Toppstyrt. Och om vi ska utveckla detta trista måste givetvis nämnas koncentrationen av makt i händerna på Ortega och hans fru Rosario Murillo, samt den tystnad som råder kring den strategi som sandinisterna har för sin fortsatta maktutövning.

Om de nu har en strategi, sandinisterna. Ibland kan man få för sig att det är pragmatiska dagsöverväganden som styr det mesta i det här landet. Som i fallet med relationerna till det som här kallas ö-Kina (Taiwan) och fastlands-Kina (Kina). Taiwan har lyckats mer än väl med diplomatin i många centralamerikanska (höger-)länder men föga oväntat blir vänskapen nu, med en nicaraguansk vänsterregering, mer problematisk. Eller blir den det? Man får i bästa fall svävande besked från sandinistrepresentanter och vad som kommer att hända beror kanske på vem av Kina och Taiwan som kan hosta upp mest bistånd.

Men naturligtvis har de någon form av strategi, sandinisterna, och delvis kan man förstå att de inte talar högt om den. För det är inte bara den högervridna nicaraguanska pressen och högeroppositionen som tolkar precis allting till sandinisternas nackdel, utan – destruktivt nog – även utbrytarpartiet MRS och en stor del av det så kallade civila samhället.

Och någon slags riktning utkristalliserar sig naturligtvis med tiden, genom sandinisternas löften och handlingar. Har redan utkristalliserat sig förresten. För faktum är att sandinisterna har genomfört en hel del och lovat ännu mer under dessa första 180 dagar.

Några exempel.

  • Alfabetisering: Sandinisterna tänker i stort sett utrota analfabetismen genom att till år 2009 sänka den från 35 procent till 5 procent (under de 16 nyliberala åren 1990-2006 steg analfabetismen kraftigt efter att nästan ha försvunnit under den sandinistiska revolutionen 1980-90), detta med hjälp av det kubanska alfabetiseringsprogrammet Yo sí puedo. En bred organisation har skapats för ändamålet. Den har nu att fortsätta det arbete som påbörjades 2005 i sandinistiska kommuner, då man lyckades alfabetisera 75 000 personer.
  • Hälsa: Sandinisterna har gjort sjukvården gratis vilket resulterat i en kraftig ökning av antalet operationer (90 procent), patientbesök (59 procent) och laboratorieprovtagning (70 procent). Man har vidare förbjudit privatvård på offentliga sjukhus (jämför fenomenet "dubbla köer" i Sverige). Dock är de höga medicinkostnaderna fortfarande ett mycket stort problem för de allra flesta, liksom den låga sjukhusstandarden samt bristen på kliniker.
  • Utbildning: Sandinisterna har förbjudit de skolavgifter som under de nyliberala regeringarna blev allt mer betungande för många föräldrar, då man på många skolor tog betalt för inskrivning, för varje enskilt prov(!) och rent av för underhåll av skolorna.
  • Minimilöner: Sandinisterna har drivit igenom en höjning av minimilönerna (77 dollar i månaden) med 18 procent, vilket naturligtvis innebär att de är fortsatt människoovärdiga, men ändå inneburit att arbetsgivarna vägrat skriva under. Något som fått arbetsmarknadsminister Janet Chávez att konstatera: "Det är tvärtom nu, för under 16 år skrev regeringarna och de privata företagen avtal om minimilönerna, utan arbetarrepresentanternas undertecknande."
  • Hambre Zero (noll hunger): Sandinisterna har satt igång ett stort fattigdomsreducerande projekt som genomförs av organisationer från det civila samhället. Under 5 år kommer 75 000 familjer att få ett stöd motsvarande 2 000 dollar i form av en ko och en gris, grönsaksfröer, praktisk och teoretisk utbildning med mera. Det är det första projektet i sitt slag i Nicaragua, men att döpa det till Hambre Zero kan nog vara missvisande, då pengarna ej kommer att nå de extremt fattiga som inte äger ens den bit mark som är nödvändig att äga för att komma i fråga för projektet.
  • Skattereform: Nicaragua är ett land med ett uselt skattesystem där de rika ofta smiter undan på laglig väg genom en rad förmåner. Man beräknar att staten förlorar 500 miljoner dollar om året enbart på den mycket frikostiga momsbefrielsen, som även ges till organisationer som Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua och individer som ambassadanställda. Sandinisterna säger sig nu arbeta på en skattereform, som bland annat kommer att reducera momsbefrielsen med 80 procent.

Se där en rad progressiva löften och redan genomförda reformer från sandinisternas sida! Se där bevis på en politisk vilja, som inte existerat i Nicaragua de senaste 16 åren!

Det finns alltså fog för en viss optimism. I mitt eget fall väger optimismen över, och då är jag ändå medveten om en hel del trista och rent bedrövliga inslag: den uppenbara bristen på interndemokrati i FSLN, sparkandet av ministrar som det minsta kritiserar Ortega/Murillo, de ständiga uppgörelserna med alltifrån liberaler via konservativa präster till gamla contrasanhängare, sandinisternas ja-röster till den vidriga abortlagen med mera.

Och optimism eller inte. Det står utom allt tvivel att det i nuläget inte finns något annat alternativ än sandinisterna för de fattiga och extremt fattiga massorna i Nicaragua, och att det som mest av allt saknas är en rörelse underifrån. En rörelse som garanterar att löftena blir verklighet. En rörelse som gör sandinismen lika vital som i början av 1980-talet.

Det finns hopp om en sådan rörelse. Det kan bli allt fler nicaraguaner som stöder de progressiva inslagen i minoritetsregeringens politik (Ortega fick endast 37 procent av rösterna i presidentvalet), och kan regeringen bara fortsätta på den inslagna reformvägen så kommer det oundvikligen bli en större rörelse av det hela. Och fortsätta bör man kunna.

Även om varje reform begränsas av landets brist på resurser – Nicaragua är näst efter Haiti det fattigaste landet i Latinamerika – finns nu en öppning i form av det massiva ekonomiska stödet från Venezuela, och därutöver fortfarande en rad andra stödjande länder.

John Lapidus
Managua
Koordinatör VFSN (Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua)
john.lapidus@vfsn.se

 

 


Vänskapsförbundet Sverige–Nicaragua | info@vfsn.se | Tegelviksgatan 40 A | 116 41  STOCKHOLM | Telefon: 08-642 08 81 | Org.nr.: 802010-1237| Stöd oss! | Om webbplatsen | PG: 87 06 91-3

» Sök
» Kontakta oss
» Interninformation