Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua (VFSN)För en rättvisare värld

U-landsnytt

Ett bra sätt att greppa ett land är att läsa dess dagstidningar, i Nicaragua finns El Nuevo Diario och La Prensa. Jag föredrar Diario.

Rapport från Nicaragua, februari 2008

Ett bra sätt att greppa ett land är att läsa dess dagstidningar, i Nicaragua finns El Nuevo Diario och La Prensa. Jag föredrar Diario. Den är inte lika estetiskt tilltalande men ägnar sig inte enbart åt att fördöma allt som för en vänstersnubbe är framstegsvänligt inte bara i Nicaragua, utan även i Latinamerika och hela världen.

Också i Diario finns en del att klaga på. Kvinnosynen till exempel, som knappast är av hypermodernt snitt. Jag tänker inte bara på att framsidan dagligen puffar för stort uppslagna fotografier av lättklädda modeller längre in i tidningen, unga kvinnor som deltar i någon av de hundratals skönhetstävlingar som varje år arrangeras i Nicaragua: miss Princesa, miss Carnaval, miss Toyota. Utan även på sättet de presenteras i skrift: ”Titta på den här lilla sötnosen hur hon för sig” eller ”Hon är inte bara sexig utan intelligent.”

Apropå sex är inte heller dito-bilagan ett under av modernitet. Man förstår när man läser den att Nicaragua ligger en bit efter, låt oss för ovanlighetens skull generalisera grovt och säga svenskt 50-tal när det gäller sexualfrågor. Men syftet är gott. Och det är naturligtvis bra att få veta att alkohol och sex ibland kan vara en dålig kombination, och att svår otrohet kan skapa problem i ett förhållande.

Jag tänker 50-tal även när jag bläddrar igenom resten av Diario. Jag kan inte sätta fingret på det, men delvis har det kanske att göra med den bristande papperskvaliteten. Eller de religiösa inslagen. Eller platsannonserna för pigor. Eller en viss sorts humor (typ: Lilla Fridolf) i skämtbilagan. Eller bilderna på präktig pesonal i präktiga företag, nystartade eller jubileumsfirande. Eller de stort uppslagna dödsrunorna.

Nicaragua är överhuvud taget mycket 50-tal. Men också 1800-tal ute i byarna. Och 2000-tal i delar av städerna. Nicaragua rymmer flera tidsåldrar, innefattar till och med en som vi inte ens kommit fram till i Sverige ännu.

Revolutionstid.

En revolutionstid som färgat av sig i en tidning som El Nuevo Diario. Inte minst på opinionssidorna, som innehållsmässigt utklassar de svenska dagstidningarnas. En dag i januari återfinns på en och samma av de båda fullmatade sidorna tre tunga namn: den nyligen till svenska översatta författaren Gioconda Belli, historikern och revolutionsdiplomaten Aldo Díaz Lacayo samt den legendariske fackaktivisten Onofre Guevara López.   

Alla tre skriver om Nicaraguas historia, samtid och framtid. Belli talar om behovet att studera socialismen, och beklagar sig över det faktum att de revolutionära ledarna på 80-talet avbröt folkbildandet till förmån för slagord och allmän propaganda. Díaz skriver om den ansträngda relationen mellan regeringspartiet Frente Sandinista och Nuevo Diario, som tidigare var en mer sandinistvänlig tidning. Och Guevara uppehåller sig vid det faktum att Frente Sandinista aldrig fick samma kontakt med socialistiska grupperingar som revoultionärerna på Kuba, och hur sandinismen idag är än mer tömd på ideologiskt innehåll.

På den vänstra av de båda opinionssidorna finns ytterligare en rad välskrivna artiklar som alla vittnar om att Nicaragua är ett land med svårlösta problem och enorma utmaningar, men också ett land där allt fortfarande kan hända. Ett land som inte har stelnat i sina former. Ett land som är på väg någonstans.

John Lapidus

 

 


Vänskapsförbundet Sverige–Nicaragua | info@vfsn.se | Tegelviksgatan 40 A | 116 41  STOCKHOLM | Telefon: 08-642 08 81 | Org.nr.: 802010-1237| Stöd oss! | Om webbplatsen | PG: 87 06 91-3

» Sök
» Kontakta oss
» Interninformation