Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua (VFSN)För en rättvisare värld

Copalar – ett kritiserat dammbygge

Ett av de största projekten som la Casa de Mujer dragit igång är faktiskt inte ett rent feministiskt projekt, utan ett socialt- och miljöprojekt. I början av 2000-talet startade de sin kamp för att väcka opinion kring det nyväckta förslaget om att bygga en vattenkraftstation i Rio de Matagalpa.

Historia

Dammbygget är dock ingen ny idé utan startades redan på Somozas tid. Om Nicaragua ska kunna växa ekonomiskt och industriellt måste energiförbrukningen öka. Landet skulle därför behöva bygga ut den inhemska energiproduktionen. Redan 1963 installerades den första observationsstationen i Bocana de Paiwas för att undersöka var de mest lämpliga platserna för vattenkraftsstationer fanns. På 1970-talet fortskred undersökningarna och även utländska företag var involverade såsom det kaliforniska företaget IECO som har hand om konsultationer vad gäller internationella energibolag. I detta skede var ett flertal olika energiprojekt på tapeten men IECO rekommenderade tre olika projekt däribland Copalar. Det visade sig att just Copalar verkade ha de bästa lösningarna, åtminstone ur energiutvinningssynpunkt. I mitten av 1970-talet uppnåddes en överenskommelse mellan de nicaraguanska myndigheterna och ett konsortium av kanadensiska bolag som var experter på stora vattenkraftsbyggen. Avtalet undertecknades till sist 1977 och projektet var alltså i startgroparna. Hittills har projektet varit en del av Somozas politik men ingen av de senare regeringarna, vare sig de har varit sandinistiska eller liberala, har motsatt sig ett stort vattenkraftsbygge i Rio de Matagalpa. På grund av inbördeskrig och dålig ekonomi under 1980- och 90-talet lades dock projektet på hyllan. Dammbygget aktualiserades inte förrän de diskussioner som föranledde de olika frihandelsavtal som infördes i olika områden av de amerikanska kontinenterna i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet drog igång. Särskilt aktuellt blev det i och med Plan Puebla Panama, det avtal som sträcker sig från Mexico till Panama. Syftet med avtalet är fri rörlighet genom att etablera en ”korridor” för att infrastruktur, energi och biologiska varor skall kunna forslas genom hela området. Copalar införlivades i projektet som en del av energiförsörjningen i området och ett informellt avtal slöts mellan Nicaraguas förre president Bolaños och Mexicos förre president Vicente Fox. Tanken var att projektet skulle vara en del av det sammanlänkade energisystemet i Centralamerika och Mexico.

Motståndet i Paiwas

 La Casa de Mujer står för en viktig del av informationsspridningen i Bocana de Paiwas med omgivning. Genom sin lokalradiokanal förmedlar de nyheter som de får genom dagstidningarna. Eftersom de vill kunna erbjuda både lokala och nationella nyheter som kan intressera lokalbefolkningen lusläser de varenda notis. Genom noggrann läsning och kontakter med andra organisationer började de förstå vad som var på gång. Kvinnoorganisationen började med att informera sig själva och ortsbefolkningen om vad som egentligen gällde med dammbygget. De hade själva inte blivit informerade av någon regeringsrepresentant att projektet var på dagordningen igen. La Casa de Mujer tog därför initiativet till MOMCORC (Movimiento Multisectoral Contra Represa Copalar), en lokal rörelse mot dammbygget. Taktiken var att genom att anordna möten och gå från dörr till dörr informera så många människor som möjligt om vad som hände. Rörelsen växte och var inte längre en underavdelning till la Casa de Mujer utan blev en egen rörelse som engagerar de flesta av de 40 000 invånarna i området. Representanter från rörelsen har uppvaktat både regeringen och de lokala politikerna, vilket gjort att politikerna blivit medvetna om motståndet och tvingade att ta ställning till det. Målet för rörelsen är att Copalar aldrig genomförs. Yamileth Chavarria berättar när jag träffar henne att det inte är en fråga för eller emot vattenkraft utan för eller emot storskaliga, internationella satsningar som görs över huvudet på lokalbefolkningen. Hon tror själv att vattenkraft kan fungera jättebra men i så fall i mindre skala och framförallt efter att de berörda i området blivit hörda om sin åsikt i frågan. Hon tycker att det är tragikomiskt att man planerar ett jätteenergiprojekt när många av de boende i området inte själva har tillgång till elektricitet. Själv anser hon att vind- och solkraft kan vara lösningen för bönderna i området.

 

Copalar ger stora konsekvenser

Planen var att Copalar ska bli ett konventionellt vattenkraftverk med optimerad energiframställning. Placeringen skulle göras där Rio Blanco flyter ut i Rio del Matagalpa, vilket också är där Bocana de Paiwas är beläget. Den största dammen skulle mäta 132 meter vilket skulle innebära att den täckte 330 kvadratkilometer av den omliggande dalen och ha en volym på 9275 kubikmeter. Bygget skulle också innebära att två stora tunnlar genom bergen skulle behöva byggas. Enligt den nicaraguanska regeringen skulle projektet endast beröra 9000 personer direkt, medan MOMCORC menar att det snarare är 40 000 personer. Vidare skulle ett dammprojekt av den här storleken innebära miljömässiga, kulturella och sociala förluster. Rio de Matagalpa är den största vattentäkten i området vilket är avgörande för ekosystemet. Vattnet och skogen har inneburit att området så gott som aldrig har haft problem med torka som andra regioner i Nicaragua. Projektet skulle sätta hela den biologiska mångfalden på spel. I området runt Bocana de Paiwas har även en hel del arkeologiska fynd gjorts från de indianstammar som levt där tidigare. Projektet skulle innebära att dessa kom under vatten. Yamileth anser att dessa argument borde väga tungt eftersom arkeologiska fynd är en del av Nicaraguas förhistoria. Vad gäller miljön tycker hon att de väderfenomen som varit frekvent förekommande i Nicaragua och resten av Centralamerika de senaste åren borde vara en väckarklocka i sig för att man inte bör gå in och ändra ett ekosystem så tvärt. För de flesta småbönder i området är dock det starkaste argumentet att de skulle tvingas lämna sina hem och försöka finna sitt levebröd någon annanstans, utan att de ens blivit tillfrågade. Sist men absolut inte minst är det en fråga om vem som har äganderätten till vattnet. I och med Copalar skulle vattnet i Rio de Matagalpa privatiseras, vilket på sikt inte bara skulle få konsekvenser för småbönderna i området.

 

Nedlagt projekt?

I dagsläget är projektet bordlagt. Den nya regeringen säger att de inte tänker genomföra projektet, men kvinnorna i la Casa de Mujer är tveksamma. De tycker att de har haft fog för att var misstänksamma och inte lita för mycket på löften från politiker och ledande affärsmän. Under året har de fortsatt att dela ut flygblad och föra dialog med de lokala politikerna. Den 8 mars deltog de i kvinnodagsdemonstrationerna i Managua där de, förutom abortlagen, uppmärksammade Copalar. För en dryg månad sedan hölls ett möte i El Salvador kallat ”Foro de Represa”, vars syfte var att samla olika motståndsgrupper mot dammbyggen i Centralamerika. Syftet var att inte alla skulle bedriva enskilda kamper utan att se helhetsbilden. Copalar är inte en enskild företeelse utan en del i processen att kommersialisera resurser som än så länge tillhör oss alla.

 

Caroline Johansson


 

Informationen om Copalar kommer från intervjuer med Yamileth Chavarria och Antonia Chavarria som gjordes i mars 2007, samt material som samlats in av MOMCORC från aktivister, biologer och journalister som engagerats sig i frågan. 

 

 


Vänskapsförbundet Sverige–Nicaragua | info@vfsn.se | Tegelviksgatan 40 A | 116 41  STOCKHOLM | Telefon: 08-642 08 81 | Org.nr.: 802010-1237| Stöd oss! | Om webbplatsen | PG: 87 06 91-3

» Sök
» Kontakta oss
» Interninformation