Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua (VFSN)För en rättvisare värld

Vi har mycket att kämpa för

U-ländernas frizonsfabriker anses ofta vara det värsta som finns i form av utsugning och förnedring. Ett antal företagsbesök, utbildningsdagar och intervjuer får mig att delvis ifrågasätta den uppfattningen, för på fabrikerna finns mycket av den arbetsgemenskap och kamplust som saknas i den allra största sektorn – den informella – i ett land som Nicaragua.

I Nicaragua kallas frizonsfabrikerna för maquilas. En maquila är en eller flera fabriker bakom höga murar där hundratals, i vissa fall tusentals, människor arbetar. De flesta maquilas ägs till 100 procent av utländskt kapital (främst USA, Taiwan och Sydkorea). Maquilas producerar nästan uteslutande för export till rikare länder. En maquila har egna lagar och avtal, stiftade mellan ägare och regering. Ett sådant avtal är den tioåriga skattebefrielsen. Det betyder att maquilan inte betalar skatt till den nicaraguanska staten de första tio åren, och när dessa tio år har gått kan man byta namn och få tio nya år av skattebefrielse.

Mil Colores (tusen färger) tillverkar man jeans. Tyget skickas till Nicaragua från USA och de färdiga byxorna, med prislapp och allt, skickas tillbaka till USA för försäljning. Mil Colores ligger några kilometer utanför staden Ciudad Sandino som i sin tur ligger ett par mil utanför huvudstaden Managua. I den stora fabrikslokalen arbetar sexhundra personer. Arbetsveckan sträcker sig från måndag till fredag 07.00 till 17.00, för till skillnad från många andra maquilas har man ledigt på lördagar. En av arbetarna är Virginia Valdivia, 28 år. Hon sitter vid en symaskin och syr bakfickor på jeansen, hon säger:

— Lönen är inget vidare. Vi får 500 cordobas (200 kronor) varje fredag så månadslönen ligger på 2000 cordobas. Men jag trivs ganska bra här. Jag har jobbat här i sex månader nu.

Virginia avbryter sig i sitt symaskinsarbete medan hon pratar. Hon säger att hon har en dotter som är hos svärmor medan hon arbetar. Hon berättar att hon har sammanlagt 45 minuters rast under 10-timmarsdagen, en kvart för frukost och en halvtimme för lunch (måltiderna bekostas av arbetarna själva och intas i matsalen utanför fabriken). Virginia är en typisk maquilaarbetare, en ung kvinna. Men på Mil Colores har man inte som på flera andra maquilas 30-årsgräns, och många i fabrikslokalen har passerat den åldern.

600 arbetare jobbar för fullt på jeans-fabriken En av dem är Carlos Guardado. Han har fyllt 31 år och arbetat i sex år på Mil Colores. Han avbryter sig inte för en sekund i sitt arbete − medelst någon slags högljudd maskin foga ihop bakstyckena på jeansen med grov söm − medan han pratar. Han håller en ruskig fart. Det ser farligt ut. Han är millimetrar ifrån att få in hela handen i den där helvetesmaskinen, men han är uppenbarligen skicklig på att hantera den (senare får jag veta att han är en av de arbetare som jobbar på ackord och som kan tjäna upp till 4000 cordobas, eller 1500 kronor, i månaden). Carlos är sedan ett par år medlem i facket. Han säger:

— Jag gick med i fackförbundet CST-José Benito Escobar efter att ha blivit inbjuden till ett av deras möten. Det ångrar jag inte ett ögonblick för det finns mycket att kämpa för. Förra veckan strejkade vi för att få våra löner, nu får vi strejka igen för att få INSS också.

INSS är det nicaraguanska sjukförsäkringssystemet dit bara en bråkdel av befolkningen är ansluten (en överväldigande majoritet nicaraguaner har ingen pension, ingen a-kassa, ingen sjukersättning, ingenting alls). Till den bråkdelen hör maquila-arbetarna på Mil Colores sedan CST-JBE slutit ett kollektivavtal med företaget. Från lönen dras ett belopp som ska gå till INSS. Men nu har företagsledningen plötsligt slutat att betala in pengar till INSS. Varför är det så? Jag lämnar för en stund den bullriga fabrikslokalen och intervjuar produktionschefen, ingenjör Isidro Obando, för att få en förklaring.

— Det är så att vi har haft en del administrativa problem. Och dessa problem har gjort att vi har fått svårt att skicka iväg jeansen till USA. Jeansen har blivit liggande på hög de senaste veckorna, vi har 26000 par i lager. Och då har inte ägaren skickat hit några pengar.

Det låter lite konstigt. Jag frågar ingenjör Isidro om de inte har någon slags kassa eller kontoreserv på en så pass stor fabrik, 600 anställda, men de har inte en cordoba säger han. Inte en enda cordoba. Ägaren i USA, ”mr Miller”, sätter varje vecka in den summa som behövs för att täcka de löpande utgifterna. Han bor i Miami, berättar Isidro, och dyker upp någon gång ibland på fabriken i Ciudad Sandino. Kanske ska han komma i morgon.

— Vänta ett ögonblick, jag är strax tillbaka.

Någon har ropat på Isidro Obando. Han reser sig hastigt och lämnar mig och Damarys Guillén ensamma på det sparsamt inredda tjänsterummet, vilket ligger i hörbart nära anslutning till fabrikslokalerna. Vi väntar en bra stund. Vi får tillfälle att tala lite mer med varandra, jag och Damarys. Hon är ordförande för fackförbundet CST-JBE på Mil Colores. Hon arbetar som övervakare av två maskiner och har minimilönen på Mil Colores, 435 cordobas i veckan. Hon berättar för mig om förra veckans strejkande.

— De hade inte betalt ut våra löner på två veckor och vi vägrade helt enkelt att arbeta. Vi stod 600 personer i hettan där utanför fabrikerna. Vakterna låste ute oss på order av fabriksledningen. De var rädda att vi skulle slå sönder maskinerna. En vakt fick stryk, det gick lite hett till. Vi stod därute och väntade allihop, ja, och så klistrade vi upp den där CST-affischen. Ägaren är i USA så han har inte sett den ännu. Och företagsledningen har inte vågat ta ner den. Efter två dagars strejkande fick vi lönerna utbetalda.

Ingenjör Isidro kommer inte tillbaka till sitt tjänsterum och jag och Damarys, min ledsagare under hela företagsbesöket, beslutar oss för att gå därifrån. Vi går in i fabriken igen. Ljudnivån är hög i den stora lokalen. Men ganska ljust är det. Och inte outhärdligt hett. Vi stannar till hos jeansinspektörerna Jennifer Hernandez, 26 år, och Ana Argüello, 23 år.

— Vi kollar så de första sömmarna sitter som de ska, säger Jennifer, och sedan skickar vi vidare jeansen i kedjan. Det gäller att hålla ett visst tempo. Han i blå skjorta därborta ser till så att vi inte maskar eller smiter ut eller så. Det finns en sån övervakare på varje bana.

Efter ytterligare ett varv i fabrikslokalen är det dags att bege sig. En vakt lotsar ut jeepen genom stängselgrindarna till Mil Colores. En annan vakt lotsar ut jeepen genom portarna till hela det muromgärdade jätteområde, som utgör frizonen utanför Ciudad Sandino.

Fackaffisch på fabriken Jag kör mot Managua. Jag har en intervju inbokad med ordföranden för CST-JBE:s maquilaförbund, Miguel Ruiz. Jag beger mig således till huvudkontoret som är beläget nära den förgiftade Managua-sjön, och mitt i det område som värst drabbades av den förödande jordbävning vilken i stort sett utplånade Managua dagen innan julafton år 1972.

Det är en nersliten byggnad. Men valpropagandan på fasaden är bara ett år gammal: ”Rösta på Frente Sandinista! Rösta på FSLN! Daniel Ortega preisdent!” Jag frågar Miguel Ruiz om kopplingen mellan facket CST-JBE och regeringspartiet Frente Sandinista.

— Vi är sandinister men vi är inte Frente Sandinista. Vi ska inte göra om misstagen från 80-talet då alltihop var ett enda: parti, fack, militär, allt. Vi är en oberoende fackförening. Vi kritiserar regeringen när den förtjänar kritik. Ännu har de inte agerat så kraftfullt som vi skulle vilja, men det är helt klart att det blivit lättare att andas med den nya sandinistregeringen. Exempelvis betalar den inte ut en massa pengar åt de vita facken.

Miguel berättar om de så kallade vita facken – sindicatos blancos – som finns på varje maquila. Det är fack skapade av företagsledningen. Det är fack som lyder ägarens minsta vink, det är fack som med alla medel bekämpar de ”svarta fack” där CST-JBE ingår.

— Som nyanställd blir man automatiskt medlem i ett av de vita facken. Det är en del av anställningsavtalet. Vill man sedan byta över till oss till exempel så är det fullt möjligt, men man får räkna med att bli utsatt för press på alla möjliga sätt. Har man otur får man sparken.

Många har fått sparken. Hundratals har de senaste åren fått sparken bara för att vara medlemmar i CST-JBE, och företagen gör fortfarande i stort sett som de vill med sina anställda.

— De har fått i stort sett alla förmåner man kan tänka sig. De har sin skattebefrielse. De har CAFTA och en massa andra fördelaktiga avtal, men de senaste månaderna har de ändå gjort stora nedskärningar i produktionen. Vi tror att det är ett sätt att destabilisera regeringen och hota facken. De säger att de vill flytta sina fabriker till Kambodja eller Sydafrika eller till Kina, där man bara betalar 70 dollar i månaden till arbetarna. Men det är inte alls säkert att det blir billigare för dem, för vi ligger nära den amerikanska marknaden.

Jag berättar för Miguel, apropå USA, om en dansk jag känner. Han är entreprenör. Han driver en maquila i Managua med flera hundra anställda. Om någon via mikrofon gör en beställning på någon av Kaliforniens hundratals (tusentals?) Drive-In-McDonalds, så kopplas samtalet till Managua. Där sitter en av danskens hundratals nicaraguaner och knappar in beställningen, som skickas tillbaka till grillen i låt oss säga Los Angeles. Vad tycker Miguel om det? Är det inte sjukt att nicaraguaner tar upp order åt jänkare?

— Jag känner till den maquilan, en av de mest intressanta vi har här. Han kontrakterar folk som kan engelska, franska. Och folk som kan sköta en dator. Det är ett problem att vi annars bara får den sämsta sortens maquilas. Det är ingen slump att 70 procent av alla maquilas i Nicaragua är i textilbranschen. Det krävs ingen utbildning. Det är lågkvalificerade jobb. De bästa maquilas – telefoni, biltillverkning, elektronik – finns i Mexiko och Costa Rica, medan de sämsta hamnar i de fattigaste centralamerikanska länderna.

Miguel Ruiz anser att maquilas i Nicaragua i nuläget är ett nödvändigt ont för att skapa arbetstillfällen, men på sikt måste det skapas andra arbeten. Facket försöker göra det bästa av saken. Exempelvis har man slutit kollektivavtal med 8 maquilas, däribland Mil Colores.

— Kollektivavtalen ger oss en liten, liten öppning. Vi erkänns som fack. Vi får ha möten och utbildningar. Vi kommer överens om sådant som matsalar och toaletter. Men samtidigt riskerar vi förstås att bli bakbundna. Ni har ju skrivit på ett avtal, kan företaget säga om vi protesterar mot något utanför avtalet. Men när de bryter mot något i kollektivavtalet finns inga tvivel. Som nu med INSS och Mil Colores, det tolererar vi inte.

Förutom fattigdom och beroende, säger Miguel, genererar arbetet på maquilas en torftig fritid. Vid entréerna till de muromgärdade frizonsområdena växer som svampar ur jorden upp barer, kasinon och ”hotell”, ägda av samma amerikaner, taiwaneser och sydkoreaner. Droger och prostitution frodas. Där lägger många arbetare sin lön på fredagen.

Men samtidigt håller Miguel med om en iakttagelse jag gjort där jag upprepade kvällar stått utanför murarna och sett folk välla ut efter arbetsdagens slut: där finns både hopp och glöd i folks ögon! Där finns något man svårligen ser hos mången gatuförsäljare eller piga eller fattigbonde eller vakt (för att inte tala om alla tiggare), eller annan representant för den så kallade informella sektor, som är den överlägset största i Nicaragua.

— Arbetarna på maquilas känner sig överlägsna arbetare i den informella sektorn och många andra sektorer också för den delen. På en maquila kan man tjäna upp till 4000 cordobas. Minimilönen är 1740 cordobas och även det har man svårt att komma upp till i den informella sektorn. Det finns ett klassmedvetande bland maquila-arbetarna och vi som fack försöker att på alla sätt främja detta klassmedvetande, det är vår viktigaste uppgift.

Vi avslutar vårt samtal i detta hoppfulla. I den kollektiva kraft som finns på maquilas, i styrkan i de protester som varit. Det är en kraft och en styrka jag blir varse även då jag följande dag deltar i ännu en utbildningsdag för maquila-arbetare i staden Diriamba. Det är ett projekt som finansieras av Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua, den organisation jag själv arbetar för. Ett projekt som innebär att sammanlagt 150 arbetare på sex olika maquilas får tre utbildningsdagar (söndagar) i arbetsrätt samt facklig organisering och mobilisering.

  Silvia Caranza, jurist på CST-JBE, redogör för den komplicerade processen att anmäla företaget för brott mot arbetsrätten. Till sin hjälp har hon Damarys Guillén. Och under hela dagen även en psykolog, Maria Oporta, som bidrar med självförtroendehöjande övningar.

— Vi har en chef som tafsar på oss, ett svin. Hur anmäler vi det?

— I styrelsen på vår fackklubb finns två bröder – de är inte här idag – som samarbetar med det vita facket. Vad kan vi göra åt dem?

— Vad ska vi göra med kampanjen? När skulle den börja sa du?

Frågorna haglar. Alla, precis alla, har mycket att säga och säger det också. Det tycks finnas en befriande respektlöshet som ibland saknas hos mottagarna i många av de övriga projekt som vår organisation finansierar, både i städer och på den nicaraguanska landsbygden.

I en paus får jag en pratstund med tre av deltagarna, Jairo Daniel Gayo, Luis Gonzales och Teodolinda Palacio.

— Det är oerhört viktigt för oss med den här sortens utbildning. Det är så mycket vi vill kämpa för men problemet är ibland att vi inte vet alls hur vi ska gå tillväga, säger Teodolinda.

— Nu vet vi i alla fall en del, säger Luis, och den kunskapen tänker vi omsätta i praktiken.

— Och sedan är det bara att gå vidare, säger Jairo Daniel Gayo med den där glimten i ögat.

 

John Lapidus
Koordinatör
Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua

 

 


Vänskapsförbundet Sverige–Nicaragua | info@vfsn.se | Tegelviksgatan 40 A | 116 41  STOCKHOLM | Telefon: 08-642 08 81 | Org.nr.: 802010-1237| Stöd oss! | Om webbplatsen | PG: 87 06 91-3

» Sök
» Kontakta oss
» Interninformation