Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua (VFSN)För en rättvisare värld

August Martinsson har gjort praktik i Nicaragua för VFSN

August Martinsson, 23 år, från Rimforsa/Norrköping har varit i Nicaragua och jobbat med projekt inom förnybar energi tillsammans med tre andra ungdomspraktikanter inom VFSN:s ungdomspraktik. Det här skrev han på slutet av sin vistelse, där han berättar om livet i byn och om projektet.

Vad har du gjort?

Jag har bott i en by som heter Corozo, med en annan svenska, vi har bott hos olika familjer under fem månader nu. Praktiken är på totalt 9 månader, varav 6,5 i Nicaragua. Det var VFSN som sökte praktikanter till deras projekt. Vi fick börja med en grundutbildning i biståndsarbete i Härnösand och en två veckors spanskakurs i Sverige innan vi åkte. Här i Nicaragua började vi med ytterligare två veckor spanska innan vi åkte ut till byarna. 

Projektet som har genomförts i byarna är solpaneler som har installerats på alla tjugofem husen i byn. Det har finansierats med mikrolån som familjerna under en tre års period ska ha betalat av. Men det går även att förlänga avbetalningen. Panelerna som har satts upp är på 35 till 123 watt, och det räcker till lampor och TV-tittande. Varje familj har också en förstärkare så att de kan titta på vanlig TV och ladda sina mobiltelefoner. 

Eftersom att det inte finns någon väg till byn så blir det för dyrt att dra upp statlig ström dit, och det finns inget vattendrag nära så vattenkraft gick inte heller. Så solpaneler var det bästa alternativet. En familj i byn hade solpaneler sedan innan, men annars har ingen familj haft tillgång till elektricitet innan. Det är en lokal organisation (AsoFenix) som leder projektet. De har flera olika projekt i olika byar som inte har tillgång till el. 

Vi har haft i uppdrag att besöka familjerna och forska i hur de tycker att projektet har påverkat deras liv och hur de sköter om systemen. Och alla är positiva och tycker att livet har blivit lättare. Kvinnorna är de som lagar nästan all mat, och de  går upp runt halv fem och börjar göra tortillas m.m. Och innan har det bara varit elden från "spisen" som har lyst upp köket och det var flera olyckor med brännskador och sådant innan. Men nu när det finns möjlighet att tända lampan har det blivit lättare. Men det som de flesta i byn använder elen till är att titta på TV och lyssna på musik. Målet var att människorna skulle kunna titta på nyheterna och få en större världsbild, visst tittar de på nyheterna, men det är mest när det är nyhetsprogram mellan såpoperorna (las telenovelas). Barnen som går i skolan har också fått möjlighet till att studera på kvällen, som inte var möjligt innan, då de inte hade några lampor. 

Projektet vill också få byn mer organiserad, så man har startat en kommitté med människorna i byn, så de ska kunna påverka sin framtid och planera projekt och ge förslag på vad som behövs i byn till kommunen. Och en teknikergrupp har bildats för att de ska kunna laga och fixa med panelerna själva och inte vara beroende av att skicka efter någon annan som kostar pengar. Målet är att projektet ska bli självgående och att kommittén ska fungera som organisationen har fungerat. 

Hur har livet i byn varit?

När jag kom till byn första gången med fyra veckors spanska i bagaget var det ganska svårt att få något sagt eller att förstå något. Jag skulle vara med och bygga ett eget rum, en utbyggnad av huset. Så de första två veckorna fick jag sova i vardagsrummet. Och det var en upplevelse i sig. Utan myggnät och en tältsäng av presenning. Det gick inte att ligga och läsa, för om man hade lampan igång så var det fullt med både stora och små insekter direkt. Det var ganska stor omställning med att vänja sig med att djuren var inne i vardagsrummet, både grisar, höns, hundar och ankor.  Så det var ganska många bett innan jag fick mitt egna rum och kunde sätta upp myggnätet. Men även att myggnätet var uppe fick jag besök av två skorpioner som hade letat sig innanför nätet. I familjen jag bor i är föräldrarna runt 35 år med två barn, en 15-åring och en 7-åring. 7-åringen går i skolan som ligger i byn och den äldsta går i skolan i närmaste samhället som ligger en timmes bussresa från byn men han har bara skola en gång i veckan på söndagar. 

När man går nedför berget tar det cirka trettio 30 minuter och uppför cirka 45 minuter- 1 timma, beroende på vilken form man är i. Mamman är hemma hela dagarna och sköter om huset och lagar mat, pappan och den äldsta sonen jobbar i jordbruket. Familjen odlar majs, bönor och havre. Men det är inte varje dag som det finns arbete. Men en vanlig arbetsdag är från 6 och vid 12 är det lunch och sedan ledigt. Vatten hämtas i en brunn som ligger cirka 10 minuter från huset, det är en öppen brunn. Det finns inga filter eller något som renar vattnet så det är ganska mycket parasiter i vattnet, så magen har varit fram och tillbaka, det blir jobbigt att koka eller blanda i klor i allt man ska dricka, men det finns bra parasitmediciner. 

De flesta i byn är väldigt nyfikna på oss när vi går runt till husen, de ställer många frågor, om hur det är i Sverige och vad vi tycker om Nicaragua och livet i byn. Många av kvinnorna lämnar nästan aldrig Corozo eller besöker några större städer. Många av männen har under någon period i livet varit i Costa Rica och jobbat, och många av de yngre åker dit och plockar kaffe (lite som svenskar åker till Norge och rensar lax).

Vad har varit svårt/jobbigt?

Det har varit en upplevelse att inte ha så mycket koll på vad som händer i världen, för i byn finns det inga tidningar och på TV:n är det inte så mycket nyheter, så man har varit i en liten bubbla uppe på berget.  Det har inte märkts något att det har varit en jordbävning på Haiti eller i Chile. Jordbävningarna pratade de om på TV:n men det var inte mycket. Det är när man tar den 3-timmars bussresan till huvudstaden Managua och kan gå in och titta på internet vad som har hänt eller pratat med dem där hemma. Det har varit svårt att vara på två ställen samtidigtoch svårt att veta var man ska ha sina tankar eftersom att detta är under en begränsad tid. 

Att förlora sitt språk har varit jobbigt också, nu kunde jag prata med tjejen som bodde i samma by på svenska, men det blir inte samma sak, att man inte vet riktigt vad  människorna sa till en i början, att man var tvungen att tänka innan man frågade när man skulle äta osv. Identiteten försvinner, det är t.ex. svårt att dra en rolig ordvits. 

Det har inte varit så stressigt i byn heller. Till att börja med var det mycket väntetid, innan man frågade om man fick följa med och hjälpa till på arbete. För familjen jag bor i trodde inte att jag ville vara med på något, och att allt var för tungt m.m. Men efter några veckor så fick jag följa med mer och mer. Och att jag kunde sköta mig själv. Men i början blir man väldigt beroende av familjen och vill vara dem till lags. 

Att gå och lägga sig vid sju var också konstigt i början, att gå och lägga sig vid sju och gå upp runt sex. Sova elva timmar var svårt i början, men det fanns inte så mycket att göra, bara gilla läget eller läsa. Men alla går och lägger sig efter TV-såpan vid cirka 7, när det är mörkt och så går man upp när det blir ljust eller strax innan. 

Så huvudet har spelat en lite spratt?

Jag kommer åka hem med många nya intryck och erfarenheter. Och eftersom detta inte var någon volontärresa, utan en praktik för ungdomar att få upp ögonen för biståndsarbete och få se en annan del av världen, så var det nog det som var meningen att det skulle bli. 

Varför sökte du till praktiken?

Jag sökte till praktiken av flera olika skäl. Dels ville jag lära mig spanska/jobba utomlands/lära känna mig själv/uppleva andra kulturer på nära håll/få en erfarenhet för livet. Och en erfarenhet för livet har jag fått. 

Det var en riktig omställning till att bli invandrare i ett land och inte kunna språket, att inte veta hur deras familjer är uppbyggda rent strukturellt. Min familj är katoliker, men utövar den inte. Jag som kille har nog haft mindre problem än vad tjejerna har haft. De har fått mycket visslingar och mycket olika erbjudanden om allt mellan himmel och jord. Sara (svenskan) fick tonfisk och kex uppburet till sig i byn av en kille som inte förstod vinken av dissning direkt. 

Som kille är det nog både lättare och svårare, men de flesta har varit trevliga. Men det har hänt att folk har kastat grejer på oss. I Managua eller på en restaurang i Boaco kastade några personer saltkar mot oss. Man får nog lite arga blickar för att man blir en rival direkt när det bjuds på dans. 

Att göra en praktik på ett och samma ställe i 6,5 månader skiljer sig mycket från att ha semester eller vara ute på en långresa. Man har ett ansvar mot organisationen och familjen man bor med. Man har varit tvungen att stå ut med vissa grejer som man  aldrig skulle göra på en vanlig resa. Som att äta ris och bönor i flera veckor, äta kött som har hängt i värmen i flera dagar (familjerna kan inte ha kylskåp), dricka vatten man får diarre av, vakna varje natt 2-3 gånger för att tuppar ger hals m.m. Man får acceptera att man har gett sig iväg på en annorlunda resa som kommer att förändra ens liv både positivt och negativt. 

Vilka erfarenheter kommer du ta med dig hem?

Jag har fattat att man kanske inte känner sig själv så bra förrän mycket av ens egna uppfattningar och värderingar satts på sin spets. Jag har tänkt om i mycket. Har sett allt ifrån en annan sida av världen, sett problemen med bistånd och fattigdom på nära håll. Och vilket hårt arbete det är om man bara ska få ihop ett möte med människorna som är inblandade i ett projekt t.ex. Självklart har det varit kul och bra att lära sig spanska. Men det har inte varit det som har varit det tyngsta, eller om det är därför allt har blivit mycket jobbigare, att man har förlorat så mycket genom att inte kunna föra sig vettigt. Och då har man ju fått en inblick i hur jävligt invandrarna i Sverige har det. Det har varit mycket intressant och lärorikt och kul. 

 

Text och bild: August Martinsson

 

 

 


Vänskapsförbundet Sverige–Nicaragua | info@vfsn.se | Tegelviksgatan 40 A | 116 41  STOCKHOLM | Telefon: 08-642 08 81 | Org.nr.: 802010-1237| Stöd oss! | Om webbplatsen | PG: 87 06 91-3

» Sök
» Kontakta oss
» Interninformation