Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua (VFSN)För en rättvisare värld

Elevhälsa i Nicaragua

Våren 2008 åkte några elever och lärare från Tannbergsskolan till Nicaragua för att besöka skolor och se hur man kan jobba med elevhälsa. Något som är särskilt viktigt i ett land där de sociala problemen är stora och medlen för att jobba med detta är små.

Samarbete mellan Sverige och Nicaragua

Sedan februari 2005 har det pågått ett samarbete mellan gymnasieskolor i Gävle, Kramfors och Lycksele i syfte att bygga en elevhälsolokal på Instituto Nacional de Darío i Nicaragua. Huset är tänkt att fungera som en lokal för ett elevhälsoarbete med rektor som huvudansvarig. Det finns en önskan och en vilja att arbeta med elevfrågor. Tannbergsskolan har haft besök av rektor och lärare från skolan i Darío i februari 2007. Vi förstod att det inte skulle bli fråga om skolhälsovård enligt svensk modell, så därför passade vi på att visa lite hur vi arbetar när de var här på besök. Vi visade bland annat mallen för vår hälsoprofil som vi använder vid hälsosamtalet och de blev intresserade av att få veta mer kring hur vi arbetar. Vi blev då inbjudna att komma till Nicaragua nästa gång skolan skulle resa dit. Under höstterminen 2007 blev det klart att resan skulle bli av, men våra egna planer började redan ett år tidigare. Våra funderingar kretsade kring ungdomars identitetsutveckling, vad som främjar och vad som hindrar denna. Vi ville bredda vår kompetens inom området, så vi sökte och gick en fempoängskurs på Umeå universitet som hette ”Identitet, samlevnad och sexualitet”. För att ytterligare förbereda oss så läste vi spanska en gång i veckan, Gú bevars! Vi sökte och fick pengar från Riksföreningen för Skolsköterskor och Svensk Sjuksköterskeförening – ett stort tack till er!

Avresa 5 mars

På Arlanda träffade vi våra reskamrater – en språklärare och två elever. Vi lämnade ett kallt och blåsigt Stockholm med siktet inställt på New York. Där skulle vi enligt alla planer mellanlanda och spendera några timmar på Manhattan. ”We was here” – tänk att få ha satt sin fot, om än bara för ett par timmar, i den stora staden! Men ödet ville annorlunda. Vår resa kantades av förseningar och diverse missöden från Arlanda till Managua. Så några fotsteg på Manhattan blev det inte denna gång, men vi kom fram hela och något sånär rena i Managua, via övernattning i Houston.

Vårt första intryck av Nicaragua var inflygningen över en rykande vulkan. Landet är ett vulkanrikt land fick vi veta, varav en del är aktiva. Vi möttes på flygplatsen av vår kommande guide Aidalina, som resten av resan var till ovärderlig hjälp för oss. Med buss tog vi oss vidare till Ciudad de Darío. Vi åkte rakt in i en värld av skränande musik, människor som skrek ut vad de hade till försäljning, larm från trafiken, sopor och värme. Vi trygghetsvana Lycksele-bor kände oss lite vilsna till att börja med, det tog några dagar att vänja sig vid allt detta. Vår oas i allt det nya var vandrarhemmet Hospedaje Lycksele där makarna Azucena och Roberto tog hand om oss. Att det fått namnet Lycksele beror förstås på föregående skolresor. Här mådde vi bra, här kunde vi vila i hängmattor under mango- och citronträd, dricka färskpressade juicer, äta god mat som lagats över öppen eld.

 

Studiebesök

Redan dagen efter vår ankomst gjorde vi vårt första studiebesök på Instituto de Darío. Skolsystemet i Nicaragua är uppdelat i primaria och secundaria. Inga skolavgifter finns men elever och lärare måste bekosta allt material själva. Skoluniform hade fram tills då vi kom varit obligatoriskt och även detta innebar en kostnad för elevens familj. Lagen om skoluniform som obligatorisk är numera upphävd. På Instituto de Darío hade man både primaria och secundaria. Primaria (obligatorisk) motsvarar delar av vår grundskola. Secundaria är femårig och motsvarar delar av högstadiet och gymnasiet. Cirka 63 procent går secundaria och cirka 5 procent läser vidare på universitetsnivå. Eftersom eleverna oftast är tolv år när de börjar secundaria och går där i fem år, så är de inte mer än 17 år när de börjar på universitetet. Detta hade regeringen uppmärksammat som ett problem då man sett att mognaden inte fanns. Någon slags ändring kommer att bli kring detta. Det finns även möjlighet att välja yrkesskola när man gått tre år på secundaria. Till exempel kunde man välja mellan mekaniker-, träteknik-, floristutbildning med mera. Betygssystemet bygger på att eleverna efter varje månad får poäng på avslutade block. Om eleven missat något så får man läsa om. På Instituto de Darío går det 1200 elever, man går antingen förmiddags- eller eftermiddagspass. Under helger är det skola för de elever som antingen bor långt bort och/eller att de måste arbeta under veckorna. De går då hela dagarna från 7.30-16.00.  Åldern varierar från 12-30 år. Det var stora klasser, ibland upp till 40 elever i en klass. Undervisningen bestod i stort sett av avskrivning av det läraren sa. Det hände till och med att man hade två klasser samtidigt i samma klassrum. De satt med ryggen mot varandra, den ena halvan kunde ha geografi och i den andra halvan undervisades engelska. Här kan man tala om koncentrationssvårigheter!

 

Sociala problem

I Nicaragua är det vanligt att fäderna åker utomlands för att jobba. Vanligt är att de åker till USA, Mexiko och Costa Rica. Ofta leder detta till att mödrarna blir ensamförsörjare då fäderna helt sonika ”glömmer bort” sina familjer. De slutar höra av sig och hemma finns ingen hjälp att få för de kvinnor som skall ta hand om barnen. Det här är det som orsakar störst problem då det gör att barnen blir mer ensamma och får sköta sig själva. På skolorna märks det i form av oro, tidiga drogproblem, bråk och till och med misshandel.

Tonårsgraviditeter är också vanligt, mycket beroende på att det sedan förra året infördes totalförbud för aborter. Sex- och samlevnadsundervisning förekommer, men även detta har drabbats av restriktioner. Detta skedde i samband med förra valet då sandinisterna gick med på katolska kyrkans krav. De flickor som blir gravida slutar skolan och börjar försörja sig som till exempel försäljerskor av diverse saker. Ofta sker försäljningen på bussar och för att få sälja sina saker på bussen måste chauffören ha en viss procent. Det är inte ovanligt att denna procent betalas i någon sexuell tjänst. Flickorna hamnar i en ond cirkel.

Elevhälsa

På Instituto de Darío arbetar Nobia och Mariel som lärare. De har också utbildat sig till psykologer. Nobia är dessutom rektor. De är mycket engagerade i de sociala problemen på skolan och kommer att arbeta ideellt kring dessa. De berättade att de ofta kallar in föräldrar till möten på skolan då det hänt något, och man försöker lösa problemen i dialog med föräldrar. Det finns ingen socialtjänst motsvarande hos oss och man har väldigt små medel att arbeta med. Men ändå slogs vi av det engagemang som drev dessa lärare och även andra vi träffade under resan. På Dario hade Nobia och Mariel en vision om att lära eleverna att reflektera över sin situation och att samtala kring denna. De hade sett att eleverna hade svårt att prata med sina föräldrar. Det förekom ofta våld i familjen. De hade även haft lektion kring STD (Sexual Transmitted Diseases) och kurser i att öka självförtroendet. De kommer även att guida och stödja eleverna i sina yrkesval. Vi visade vår hälsoprofil för Mariel och en rektor som hette Catalina. Vi förklarade hur vi använder den, fördelarna med den och vad man kan upptäcka i samtalet utifrån denna. De fick behålla mallen för att använda den som ett redskap. Vi lät några elever fylla i hälsoprofilen som vi översatt till spanska. Det som slog oss är att flera har svarat att de inte har någon vuxen att prata med om de skulle behöva det. Drömmar för framtiden hade de alla, och det var ganska högtflygande planer. De ville bli; farmaceut, agronom, arbeta på en ambassad med internationella relationer, läkare, civilingenjör, och de hade en önskan om att lära känna andra kulturer, bli kompositör och arbeta med musik. De ville det som alla vill, ha ett bra liv med ett arbete man valt själv, resa och se sig om. Med tanke på att det endast är cirka 5 procent som fullföljer sina studier till universitetsnivå så kan man tycka att det känns lite sorgligt med alla dessa ouppnådda drömmar.

 

Övriga studiebesök

Vi var på fler skolor och överallt blev vi mottagna som kungligheter med pompa och ståt. Det bjöds på sång, musik, dansuppvisningar, nationalsång, tal och mat i mängder. Vi gjorde även studiebesök på en vårdcentral som hette Casa Materna och som från början var en mödrahälsovård. Den ingick i en paraplyorganisation som hette Pro Salud och som arbetade med hälsa från olika perspektiv. Man arbetade bland annat med att göra Nicaragua renare (det slängdes sopor överallt), plantera träd, sexualupplysning i skolor (med

Fransiscanermunkarnas godkännande), sponsra fotbollslag med mera. Casa Materna startades för tio år sedan av en belgisk läkare, den finansieras fortfarande av pengar från Belgien. Den fungerar som en ”vanlig” svensk vårdcentral. Man hade ett laboratorium, en liten operationssal för småkirurgiska ingrepp, mottagningsverksamhet (långa köer), och patientgrupper kring astma, hypertoni och diabetes. Sjuksköterskan vi träffade hette Catalina och hon arbetade som distriktssköterskebarnmorska. Hon hade många barn runt om sa hon, inga egna, men hon hade hjälpt många barn till världen. Detta gjorde hon på fritiden.
Det sista studiebesöket gjorde vi på Hospitalito (Det lilla sjukhuset). Här fanns bland annat BB och de nyförlösta kunde stanna upp till åtta timmar. I övrigt fanns inga övernattingssalar, men små barn som var sjuka kunde stanna i fyra timmar och blev de inte bättre skickades de till lasarettet i Matagalpa. Vanligaste sjukdomarna hos små barn var diarréer och lunginflammation. På Hospitalito fanns även ett litet apotek där medicinerna var billiga. Många läkemedel kände vi igen, som Furosemid, Amimox, Sotalol med flera. På väggarna hängde information om amning, man har sett att mödrarna inte ammar sina barn i samma utsträckning som tidigare. Man tror att det är bättre med välling. Det fanns även information kring bland annat sjukdomsbringande insekter.

Turister

Nicaragua är inget turistland än, men vi passade naturligtvis på att turista lite när vi ändå var där. Vi åkte bland annat till en molnregnskog som hette Selva Negra uppe i bergen för att höra och få en skymt av vrålaporna. Här sov vi skönt för första gången då det var svalt. Men vår guide Aidalina frös. Det fanns även en stor kaffeodling med rosteri där.

Vi åkte även till Pochomil, en liten by vid Stilla Havet. På vägen dit besökte vi det nedlagda Somosa-fängelset där man kunde bevittna tortyrkamrarna om man ville. Det ville inte vi, så vi tittade på utsikten istället. Innan vi åkte till fängelset behövde vi ta ut pengar på en bank. Utanför banken stod beväpnade vakter som såg till att man inte hade solglasögon eller hatt på sig innan man gick in. Man fick hela tiden vara försiktig så att man inte blev rånad. Vi stoppade pengar lite här och där, i BH:n, i kjolen, i pengabälte etcetera, allt för att inte ha för mycket på samma ställe. Sedan åkte vi till Masaya-vulkanen som det rök ur – det fanns varningsskyltar som sa att man inte skulle stå i vindriktningen.  Det fanns även skyltar som talade om att ifall vulkanen fick ett utbrott skulle man lägga sig under bilen! Vid havet badade vi och hade det skönt, där kunde man lata sig riktigt ordentligt i hängmattor och drömma sig bort i solnedgången.

Sammanfattning

Ja, vad var det för resa vi gjorde egentligen? Vad fick vi med oss? En viktig lärdom är att det handlar om engagemang och viljan att hjälpa sin nästa. Kvinnorna drog ett stort lass, kanske att det är dom som bär landet, som någon sa. Förutom att försörja sig och sin familj så var det oftast kvinnor som stod för engagemanget till förändring. Villkoren för kvinnorna har ju dessutom försämrats i och med den nya abortlagen och restriktioner när det gäller preventivmedel. Så de lever i dubbelmoralens dilemma. Det var det som allra tydligast etsat sig fast hos oss. Nicaragua är ett av världens mest bidragsberoende länder, de har hög barnadödlighet, de får ta över det skräp som andra inte vill ha och ändå fanns denna benhårda envishet och vilja till förändring. Det skräp som ingen vill ha är bland annat lokalbussarna. Det är gamla skolbussar från USA. När amerikanarna inte vill ha dom längre så skickas dom till Mexico, och när dom inte vill ha dom längre så skickas dom till Nicaragua! Ett annat exempel är att det vi tror är tillverkat i Kina för låg lön i själva verket är tillverkat i Nicaragua för ännu lägre lön! Så håller det på inom område efter område. Nicaragua har dåligt med egna naturtillgångar men rikt på obebyggd mark. Kanske att Nicaragua i framtiden kommer att vara fullt med mobilmaster från Kina, som en pensionerad amerikansk turist sa. Han såg nöjd ut när han sa det. Huvva!, tänkte vi, nej, hoppas Nicaragua får utvecklas till det land som är bäst för människorna som bor där, de vet bäst hur det skall vara; Maria, Aidalina, Lucia, Christina, Azucena, Nobia, Mariel, Catalina, Maida med flera. Tack till dom och alla andra som kämpar, även männen förstås, de som är kvar och inte glömmer sina familjer.

   
Tannbergsskolan 080613

 

Rose-Marie Bendiksen och Lena Jensen

 

 

 


Vänskapsförbundet Sverige–Nicaragua | info@vfsn.se | Tegelviksgatan 40 A | 116 41  STOCKHOLM | Telefon: 08-642 08 81 | Org.nr.: 802010-1237| Stöd oss! | Om webbplatsen | PG: 87 06 91-3

» Sök
» Kontakta oss
» Interninformation