VFSN:s koordinator Erich Chavarría återger sina intryck av det gångna årets projektverksamhet.

 

Var och med vem sam­ar­betar VFSN?

I år har VFSN stött och fi­nan­si­e­rat 15 småprojekt i 12 nicaraguanska kommuner. Dessa projekt gynnar direkt 542 fattiga familjer vilket rep­re­sen­te­rar 3 794 per­soner i kom­mu­ner som Cusmapa, Somoto, Condega, San Lucas, Posoltega, Managua, Pa­la­ca­gui­na, Ciudad Sandino, Ma­te­are och Tipitapa. Generellt sett rör det sig om fattiga kom­mu­ner där förmånstagarna endast od­lar för den egna kon­sum­ti­o­nen eller där deras inkomst är mindre än två dollar om dagen. Det rör sig alltså om familjer som lever i extrem fattigdom. De nås via ni­ca­ra­gu­ans­ka or­ga­ni­sa­ti­oner såsom Movi­mien­to Comunal Ni­ca­ra­gü­ense, Oc­tu­pan, som på lokalt in­di­anskt språk betyder ”Platsen för stora vägar”, Bonde­ko­ope­ra­ti­vet ACCP, by­orga­ni­sa­tionen i Los Rincones, fack­för­bundet CST-JBE.

VFSN stödjer också ett projekt för att stärka den fackliga verk­sam­heten i de skattefria zonerna där de flesta arbetare är exploaterade ungdomar. För att få ut en lön på cirka 140 dollar i månaden måste de ar­beta 14 timmar dagligen med under­måliga villkor. De anställda nica­ra­gu­aner­na kränks till förmån för ut­länds­ka kon­sortiers kapital. Dessa ar­be­tare har stora svårig­heter att organisera sig för att på så sätt kämpa för bättre villkor och högre lön. Genom att stöd­ja ledar­utbildningar för de fack­liga ledarna hoppas VFSN med­verka till en bättre or­ga­ni­sa­tion och kamp för deras ar­bets­rättsliga krav.

Förbättra förmåns­ta­gar­nas organisering genom att konfrontera be­gräns­ningarna

En av de främsta an­sträng­ning­ar­na som görs i projekten är att or­ga­ni­se­ra sty­rel­ser och kom­mit­téer, i vilka del­tagarna or­ga­ni­se­ras. Genom organiseringen skapas en instans som ser till att slut­fö­ra de olika aktiviteterna in­om projektet. Även om pro­jekt­för­sla­get godkänns i Sverige diskuterar den ni­ca­ra­gu­ans­ka organisationen det grund­ligt med för­måns­ta­gar­na. Deras åsikter om pro­jekt­ut­form­nin­gen är en förut­sätt­ning för att projektet ska bli lyckat och ett brett deltagande i byn ska kunna bli verklighet. En del­ta­gare i Cusmapa berät­tar att hon inte var or­ga­ni­se­rad in­nan men att hon nu är del­aktig i ett höns- och köks­träd­gårds­pro­jekt, vilket har lett till att hela hennes hem och tillvaro bli­vit mer ordnat.

Men organiseringen finns inte bara till för att för­verk­liga olika aktiviteter inom pro­jek­tet, utan de flesta för­måns­ta­ga­re har andra uppdrag i sin by så­som att ansvara för städ­dagar och väg­re­pa­ra­tio­ner. Med or­ga­ni­sa­ti­onen i ryg­gen ar­be­tar de för att trycka på myn­dig­he­ter på kom­mun­nivå för att hi­tta nya lösningar på olika problem såsom vatten, skolreparationer och bättre hälsovård. Genom att vara organiserad kan de även få stöd från and­ra or­ga­ni­sa­ti­oner och på detta sätt för­bättra sina livsvillkor.

Min kunskap och din kunskap är mer kunskap

– Jag har bättre kunskap nu för att hjälpa andra kamrater i min by som inte deltar i projektet, säger Urania.

– Nu är jag inte längre rädd för att delta, säger Gloria Muñoz.

En annan viktig aspekt i projekten är den utbildningsdel som riktar sig till för­måns­tagarna. Det är avgörande för att projektet skall bli lyckat. Utbildningen är varierad både vad gäller pedagogik och inne­håll. En del av utbildningen är tekniskt inriktad som till exempel hur man praktiskt avlar och föder upp fåglar eller grisar, hur man sköter en affärsrörelse och hur man gör kompost­gödsel eller od­lings­metoder. Dessa teman är till för att förbereda för­måns­tagaren för att på så sätt kunna ta bättre tillvara på den prak­tis­ka verksamhet som är en annan del av projektet.

Dessutom finns en annan mer teoretisk utbildningsdel. Den delen handlar om aspekter i vardagen som kan vara svårt att identifiera själv, men som är viktig för den personliga utvecklingen som i sin tur är en förutsättning för att uttrycka sin åsikt och utöva sina medborgerliga rättigheter till försvar för de mänskliga rät­tig­heterna. Ett exempel på ett sådant tema är våld inom familjen som fortfarande är socialt ac­cep­te­rat och tämligen vanligt före­kom­mande i Nicaragua. För att bryta den sociala acceptansen är det viktigt att skicka en signal, särskilt till kvinnorna, att de har rättigheter som kränks av deras egna anhöriga.

Andra teman är samhälleligt deltagande för att öka del­ta­gan­det i byn och i samhället i stort. Det finns en rad möj­lig­heter att påverka politiskt som fastställts i nicaraguansk lag, men för att livsvillkoren skall kunna förbättras måste dessa möjligheter utnyttjas.

En förändrad syn på genus och jämställdhet är en förutsättning för de två teman som nämns ovan. Det råder stor ojämlikhet mellan män och kvinnor, något som måste förändras. Detta angrips på olika sätt genom att till exempel arbeta med kvin­nors självkänsla och synliggöra könsrollernas ojäm­likhet. Citatet från Gloria ovan är ett exempel på vad en ökad själv­känsla kan ge för resultat vad gäller ökat deltagande och stör­re självsäkerhet.

Ett annat sätt att praktiskt ar­be­ta för jämställdhet är att som ”hemläxa” låta hela familjen lära sig att delta i hus­hålls­syss­lor­na. Det är en förutsättning för att kvinnan ska kunna kom­ma ut från hemmet. Inget av detta är idealism eller en utopi, utan små framsteg görs hela tiden inom de projekt som VFSN stödjer. Steg för steg där det också gäller att försvara de framsteg som gjorts.

Alla utbildningar är struk­tu­re­ra­de så att en del av ut­bild­ning­en bygger på praktisk er­fa­ren­het för att på sätt få in en ny struk­tur i vardagslivet. En pe­da­gogik som enbart innebär att man instrueras i hur man ska gö­ra och där allt är teori är inte håll­bar, utan den nya kuns­kapen måste praktiseras i fa­mil­jen, i byn eller inom den nya verksamhet man nu deltar i.

Produktion för att för­bättra näringsintaget

Av de femton projekt som nu pågår har elva av dem en projektdel som består i köksträdgårdsodling. Köksträdgårdar möjliggör ett bättre näringsintag för för­måns­tagarna utan krav på marktillgångar. Förutom att förbättra dieten innebär egen­odling av bland annat gurka, rödbeta, kål och andra grön­saker att dessa inte be­hö­ver köpas, vilket också innebär mindre utgifter. Vid god pro­duk­tion kan grön­saks­odlingen till och med innebära en kom­plet­terande inkomst då dessa kan säljas till grannar eller på mark­naden. Den pro­duk­tiva de­len av projekten innebär allt­så en direkt för­bätt­ring av lev­nads­stan­dar­den. Men tanken är inte att för­måns­ta­garna ska få allting ser­ve­rat utan snarare är syftet att få redskap att själva förbättra sin situation. Köksträdgårdarna är ett sätt att lära sig producera långsiktigt eftersom man utnyttjar den mark som finns runt huset. På så sätt påverkas både närmiljön och familjen positivt på ett hållbart sätt.

I två pågående projekt utbildas deltagarna i hönsavel, vilket är ett annat sätt att förbättra närings­intaget och även bidra till en liten inkomst i form av äggförsäljning eller dylikt. Grisuppfödning har varit en komponent i två nyss avslutade projekt vilket är ytterligare ett sätt att förbättra näringsintaget och hushållskassan. Långsiktigheten i dessa projekt säkras genom att en för­måns­tagare ger en gris till en ny deltagare. I byn Naranjo y Los Angeles i kommunen Cusmapa startade man med tjugo grisar som delades ut till tjugo kvin­nor. Efter tio månader kunde ytter­li­ga­re tjugo kvinnor delta eftersom grisarna fått kultingar som gavs vidare så antalet deltagare steg från tjugo kvin­nor till fyrtio. Genom för­sälj­ning av kultingar eller kött kunde kvinnorna få in lite pengar.

Trädplantering – ett lokalt miljöarbete

Alla produktiva projekt har en miljöaspekt, främst träd­plan­tering. Förmånstagarna or­ga­ni­se­rar sig för att skapa plant­skolor för att driva upp träd­plan­tor från frön insamlade i det vilda. Plantskolan blir något som man engagerar sig kollektivt i genom att till­sam­mans samla frön och sköta plan­torna för att sen plantera ut plantorna vid vattendrag, sko­lor, hus och andra platser där de kan frodas. Hittills har man satt 15 000 plantor i tio byar i olika kom­muner.

Små lån som ger stora möjligheter

Benjamin Benavides, för­måns­tagare i ett kreditprojekt, för­kla­rar att mikrokrediterna är ett kapital som ständigt är i rö­rel­se. Återbetalningarna ger nytt kapital som kan komma gamla eller nya förmånstagare till del. I dagsläget finns sex projekt där en del består av en kreditfond. Dessa har möj­lig­gjort utlåning av pengar till främst kvinnor som annars inte har möjlighet att låna pengar. Med dessa mikrolån investerar de i små nä­rings­verksamheter såsom bröd­bak­ning, för­sälj­ning av basgrödor, kaffe, hant­verk med mera. I sex av projekten har man lånat ut 13 070 dollar för olika småinvesteringar och i flera projekt har man redan kunnat låna ut i två omgångar. Återbetalningen har varit hund­ra­pro­cen­tig, vilket har inne­burit att varje enskild lån­ta­gare har ansvarat för åter­be­tal­ning och räntor.

Förmånstagarna har or­ga­ni­se­rat sig i grupper för att ad­mi­nist­rera kreditfonden ge­men­samt. Räntan är på 1 procent och gör att värdet av fonden bibehålls vilket är en för­ut­sättning för att fonden inte skall minska i takt med att cordoban sjunker i värde. Det finns även en kommitté som är ansvarig för att granska an­sök­nin­gar och godkänna lån. De praktiska utbildningarna har bidragit till att för­måns­ta­gar­na har tillräckliga redskap för att administrera fonderna, till exempel har de utformat kreditpolicys för att få fon­der­na stabila. Lite i taget för­änd­rar dessa projekt den svåra si­tu­ation som knappa resurser och svår­till­gäng­liga om­råden innebär för de män­niskor som deltar.

 

Erich  Chavarría U